Mina underbara obekväma gummistövlar

Publicerad i Smålandsposten 3 oktober 2018

Jag byter gladeligen min stabila uppkoppling med obegränsad surf mot den rörelsefrihet och nedkoppling till jorden som jag får i mina omaka stövlar.

Skräddarna simmar mot strömmen, rycker fram och glider tillbaka genom ringarna som flimrar i septembersolen. Vattnet i älven har äntligen börjat stiga efter sommartorkan och på min favoritstock i älvkanten kan jag bara sitta med gummistövlarna halvvägs under ytan. Utan dem hade jag kanske missat när hösten kom flytande med de första gulfrasiga björklöven.

Trots att det var flera år sedan jag köpte mina stövlar ser de fortfarande nya ut. När jag vrider på dem syns sulornas nyansskillnad genom vattnet. Vänsterstöveln är lite mörkare – och lite större. Jag kan vifta på tårna och för varje steg lättar hälen en smula, så att tunna strumpor glider under hälen efterhand och korvar sig kring tårna tills jag inte kan vifta på dem längre. Högerstöveln sitter där den sitter. Den kniper åt om tårna så att de nästan domnar bort, men håller alla sorters strumpor på plats.

Det var först när jag kom hem från affären som jag upptäckte att jag hade köpt stövlar i olika storlekar. Då var jag mitt i en flytt och stövlarna blev stående i min mammas hall i väntan på att jag skulle komma tillbaka och byta ut den ena. Men kvittot försvann i flytten och de omaka stövlarna höll ihop. De ställdes undan och glömdes bort bland syskonens urvuxna kängor och utnötta sandaler. Under ett besök i somras grävde jag fram dem igen, och även om de inte hade vuxit ikapp varandra tog jag med dem hem. De fick stå i hallen, lysa mossgröna bredvid Daniels äventyrsslitna och längta efter vattenpölar och sanka tjärnstränder lika mycket som jag.

Sedan släppte sommaren taget och stövlarna fick äntligen följa med ut. De är ju så praktiska att kliva i när man bara ska hänga tvätt eller stänga en växthusdörr, även om högerstöveln helst sitter kvar när jag kommer in igen. Och så håller de fötterna torra och varma. Tillsammans kan vi gå vart som helst. Upptäcka nya kantarellställen längs en lerig gammal skogsmaskinsväg. Följa en norsk älv genom regnet och låta den blodröda mossan sluka oss. Skynda fram mellan rotvältorna och storstenarna i Uggleskogen på jakt efter en uppkoppling stadig nog för ett skypemöte eller en jobbleverans.

Ju fler kliv jag och mina stövlar tar tillsammans, desto mindre märker jag millimetrarna som skiljer dem åt. Kanske har jag börjat töja ut dem. Kanske har jag bara blivit mindre bekväm av mig. Stövlarna lär mig att det som skaver också kan vara vackert. Nu blundar jag och vänder ansiktet mot regnet i stället för att dra upp axlarna till öronen. Och jag njuter av att få ha skogen som mötesrum, att ladda upp översättningsjobb bland hackspettar och skogsmöss, att få vara besvärlig och onåbar ibland.